stineochanton.blogg.se

Jag som har fått den stora äran att vara Stines tärna heter Malin och jag bor i Stockholm med min kära sambo Mister Klister. Jag är dock uppvuxen i de djupaste av småländska skogar, så någon fjollträsk-dialekt har jag icke (förskonats med?). När jag säger djupaste, så menar jag verkligen den mörkaste och mest ogenomträngliga av skogar som skådats – eller är det någon i denna stora värld som någonsin hört talas om en liten, liten by som heter Sibbetorp där det finns en liten, liten gård där en liten, liten rödhårig tjej en gång i tiden spenderade dagarna på en liten, liten shetlandsponnys rygg (eller snarare hängandes på halsen alternativt gruskäkandes efter ännu en avslängning)? Nej, det var det jag misstänkte.

Jag + liten men inte alltid jättesnäll shetlandsponny + snäll storebror ~1992:       

        

Jag pluggar till jurist och om inget går snett så tar jag min examen ganska precis två månader innan Stine och Antons bröllopsdag. Skulle det dock, av endera anledning, gå åt pipsvängen, så lovar jag dyrt och heligt att ändå inte gråta under mitt tal. 

Jag träffade Stine för första gången under en introduktionslektion för klass SP1D på Stagneliusskolan i Kalmar. Mitt första intryck av henne var att hon var häftig, färgstark och hade nära till skratt, samt att hon nog var lite för cool för att kunna vara vän med mig. Och - tänka sig - skulle jag beskriva henne idag så skulle jag nog använda exakt samma adjektiv!

Nu kanske ni tänker att men snälla Malin, att komma från Öland står väl inte så högt i kurs på en skola i Kalmar (förlåt alla ölänningar, det är inte jag som har bestämt reglerna!)! Och ja, det kanske ni har rätt i. Men att lufsa in första skoldagen i rödrandiga strumpbyxor under ljusa avklippta jeans och ha svartfärgat hår trots uppenbar pigment-brist är heller inte så jädrans häftigt. Och det skulle jag kanske ha tänkt på när jag var 15. Jag tänker nämligen ganska mycket på det nu. I vart fall så var Stine gentil nog att se bortom dessa brister hos mig och en fantastisk kärlekssaga kunde ta sin början!! Eller ja, vi blev vänner i alla fall. Och trots betydande olikheter - jag älskar till exempel hästar, chips, att skriva långa och krångliga uppsatser samt att äta god mat som inte innehåller oätbara så kallade livsmedel så som ost, skaldjur, fisk och svamp, medan Stine inte gillar varken hästar eller långa och krångliga uppsatser, utan istället tycker om både träning och konstig mat med ost, fisk och annat otyg i - är vi vänner än idag, och det är alltså med stor ära och lycka som jag kommer att stå vid hennes sida där i augusti för att få ta del av hennes och Antons stora dag!